SMÄRTA

Smärta kan uppstå av potentiellt skadliga stimuli, som exempelvis vid hög värme eller vid stort mekaniskt tryck. Sådan smärta kallas nociceptiv smärta eller vävnadsskadesmärta. Hit hör även inflammatorisk smärta. Smärta kan även uppstå vid olika skador i själva nervsystemet, både i det perifera nervsystemet, PNS och i det centrala nervsystemet, CNS. Sådan smärta kallas neuropatisk smärta eller nervsmärta. Smärta kan också förekomma i samband med olika psykiatriska tillstånd och benämns då psykogen smärta. Slutligen finns det även smärttillstånd med helt okänd mekanism och man talar då om idiopatisk smärta.

När vi får ont någonstans bildar kroppen prostaglandiner. Dessa ökar bland annat vår känslighet för smärta. Perifer sensitisering innebär att tröskeln för nociceptiva smärtupplevelser sänks. Att smärttröskeln sänks vid skador anses vara en evolutionär fördel då onödiga potentiellt skadliga situationer undviks, det vill säga man blir extra försiktig. Hyperalgesi är den medicinska termen för sänkt smärttröskel.

Smärtbehandling

Smärtbehandling eller smärtlindring kan vara både farmakologisk och icke-farmakologisk, och vid komplexa/långvariga smärttillstånd brukar dessa behandlingssätt kombineras. Farmakologisk behandling handlar, som namnet antyder, om medicinsk smärtlindring. Smärtstillande läkemedel delas upp i perifert och centralt verkande mediciner.

Perifert verkande värktabletter hämmar produktionen av prostaglandiner, vilket dämpar själva smärtupplevelsen. Perifera värktabletter verkar även ofta febernedsättande och antiinflammatoriskt. Paracetamol (till exempel Panodil och Alvedon) är febernedsättande och dämpar smärta. NSAID-preparat (exempelvis Ipren och Voltaren) är både smärtdämpande, antiinflammatoriska och febernedsättande. Båda sorterna räknas till perifert verkande läkemedel och finns tillsammans med en rad andra liknande preparat receptfritt på apoteket.

Centralt verkande läkemedel påverkar det centrala nervsystemet och justerar smärtimpulserna och hjärnans upplevelse av dessa. Dessa preparat – exempelvis Morfin och Tramadol – är receptbelagda och kan i vissa fall ha en lugnande effekt. De har varken någon febernedsättande eller antiinflammatorisk verkan. Centralt verkande läkemedel ska användas med försiktighet då de ofta är narkotikaklassade och kan orsaka tillvänjning.

Icke-farmakologisk smärtbehandling kan på kort sikt ses som ett komplement till smärtstillande medicin och på lång sikt – om smärtan visar sig vara kronisk, psykogen eller idiopatisk – som en ersättning. Detta för att minska risken för medicinska biverkningar och läkemedelsberoende. Till de icke-farmakologisk smärtbehandlingsmetoderna hör bl.a.:

• psykologiska behandlingsmetoder, såsom kognitiv beteendeterapi (KBT) och hypnos
• avslappningsövningar
• mental träning
• fysisk aktivitet/träning
• massage
• värme
• kyla
• akupunktur